Dagens gäst: Rasmus Fleischer

Dagens gästbloggare är piratbyråns Rasmus Fleischer. Fleischer är en av de personer som verkligen satt fildelningen på den politiska agendan, tillsammans med nätintegritet & andra relaterade frågor som dagens politiker i stort sett inte har någon som helst koll på. Piratbyrån har blivit omåttligt poppis i stora vida kretsar & kompis, det är inte för inte som Rasmus brukar tala om byrån & nätanvändande som en ny folkrörelse. När Rasmus inte fajtas mot en uråldrig syn på ny media bland politiker kan man finna honom på södermalm i hans konstataljé, eller på någon skön krog däromkring. Enjoy, folks! -- Krohnman

----

Reaktionär renässans

På sistone har debattörer som bryr sig om civilisationens långsiktiga framsteg åter börjat höja varnande finger. Reaktionära ståndpunkter som uppges vara på frammarsch. Reaktionärerna, ni vet de dära som inte vill ha framsteg, utan tvärtom vika av från historiens räta stig, eller vända 180° för att gå tillbaks och ändra ett och annat. Exakt vad reaktionärerna vill uppnå politiskt håller de själva dock vanligen tyst om, då de för närvarande tycks vilja verka i det tysta.

Sammansvärjning eller inte, så råder det inget tvivel om att de i dagens Sverige måste ha blivit en politisk kraft av betydande dignitet. Det mått av energi som etablerade politiker av alla kulörer lägger ned på att bekämpa reaktionärerna, det talar sitt tydliga språk.

Många analytiker framhåller att reaktionär ideologi letar sig in i partier som "ännu" inte officiellt bekänner sig till reaktionen. Förslag har förts fram om att både folkpartiet, vänsterpartiet och junilistan borde lägga "reaktionärerna" efter sin partibeteckning. Inte i något av fallen har några namnbytesplaner bekräftats av de berörda partierna själva, men det utesluter ju inte ideologiska influenser. Enligt Ali Esbati rekryterar reaktionärerna massvis av anhängare från såväl "liberaler av skilda snitt" som från "en trött elitvänster".

Både unga och gamla attraheras av reaktionen. "Dagens franska ungdom", skriver exempelvis Hax, är "bara trist reaktionär". Samtidigt pekar Magnus Linton ut "konservativa åldermän" som reaktionärer. Han tillägger: "Att reaktionärerna oroar sig är ett gott tecken."

Det senare refererar givetvis till ordförande Mao, en av världens mest flitiga och inflytelserika forskare i frågan, som själv helhjärtat slöt upp på Framstegets sida mot reaktionärerna: "Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer."

Mao lärde att "historiens hjul" oundvikligen föste reaktionärerna ner för kanten av den grav vid vilken de enligt hans historiefilosofiska forskning befann sig.
Därav det berömda uttrycket "Alla reaktionärer är papperstigrar" (1946), i senare version kryddat med en skopa Hegel: Reaktionärerna har "en dubbel natur - de är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar" (1958).

Men vad ville egentligen dessa reaktionärer? Om det skrev Mao inte alls lika mycket. Klart står att de gillade imperialism, både sovjetisk och amerikansk sådan. Reaktionärerna har enligt Mao även "konspirativa syften" med att "utså tvedräkt" inom folket – vilket för övrigt är en målsättning identisk mot den hos de individualistiska eristikerna i Illuminatus-trilogin och den nästående discordianismen.

Reaktionärernas ställningstagande för folklig tvedräkt gör dem till ideologiska ärkefiender till alla riktiga nationalsocialister, vilka i Horst-Wessel-Lied sin utsjunger sin beklagan över att deras kamrater har "skjutits av de röda och reaktionärerna".

Reaktionärerna slåss alltså mot både kommunism och nazism, men är för den skull inte liberaler. Tvärtom, skriver Ali Esbati, utgör de en "motsats" till liberalismen, men en slags psykologiska reflexer "nedärvda sedan före 1789" gör att liberaler "slår över i sin motsats". På nyskapande vis tillämpas här lagen om motsatsernas enhet som redan Mao hänvisade till när han finputsade sin teori om papperstigrarna, av landets just nu i särklass flitigaste analytiker av reaktionär ideologi.
Den officiella siffran på hur många gånger ordet "reaktionärerna" kommer att nämnas i Ali Esbatis kommande bloggbok är ännu inte känt, men svenskt rekord bedöms inte som osannolikt.

Till skillnad från Mao, är Ali Esbati relativt utförlig i sin beskrivning av reaktionärernas mål och idéer. Han förklarar att de med största amfas stödjer Israels politik på de ockuperade områdena, samt vill avskaffa lagen om anställningsskydd. Något förvirrande kan det förstås vara, att det samtidigt är anhängare av reaktionära idéer som i Frankrike slåss för anställningsskydd. Men att rörelsen synes vara splittrad just i den arbetsmarknadspolitiska frågan kan lika gärna vara ett tecken på en styrka: Reaktionärernas idéer vinner inflytande på bägge sidor av traditionella politiska uppdelningar.
Vidare vill reaktionärerna (enligt MUF:s ordförande) förbjuda underklädesreklam – och de vill fullständigt avskaffa konceptet religiös tolerans. Men de är också varma miljövänner som förespråkar hållbar utveckling och intar en kritisk inställning till "den moderna industrin, tekniken och vetenskapen". Det uppger i vart fall ett maoistiskt webbzine, vars uppgifter om att det var "ultrareaktionärerna" som i detta syfte manipulerade fram Tjernobylkatastrofen dock tills vidare får betraktas som obekräftade.

Ytterligare en punkt får läggas till reaktionärernas program: Legalisering av narkotika. Denna målsättning har belysts med sällan skådad intensitet av Torgny Peterson, ledare för det gotländska projektet Motgift (finansierat av Socialstyrelsen och Svenska spel). På Motgifts nya blogg har han sedan en tid tillbaka etablerat en rad nya begrepp, och givit dem tydliga definitioner:

marijuanareaktionärerna, dvs de som förespråkar legalisering av marijuana ... de reaktionära marijuanaorganisationerna ... haschreaktionärer, eller haschflummare som dom kallades förr ... cannabisreaktionärerna, dvs de som vill legalisera bruket av hasch och marijuana.

Enligt Magnus Linton härrör Motgift ur delvis ur en maoistisk tradition. Det kan förklara den slående likheten mellan Maos teori om papperstigrarnas dubbla natur, och Torgny Petersons försäkringar om att knarkreaktionärerna snart kommer att falla, så att det klasslösa narkotikafria samhället kan inträda.

Kinesiska myndigheter avrättar en knarkreaktionär,
för att fira World anti-drugs day, 26 juni 2003.

Således kan vi summera den politik som Reaktionärerna (r) vill föra i ett sjupunktsprogram:

• Utså tvedräkt inom folket, för att undergräva "motståndet, enheten och framåtskridandet".
  
• Bekämpa kommunism och nazism (samt missbehagliga religioner).
  
• Försvara och/eller avskaffa lagen om anställningsskydd.
  
• Värna miljön och avveckla kärnkraften.
  
• Bygga stora mäktiga imperier
  
• Solidaritet med Israel.
  
• Legalisera cannabis.

Se där! Ett parti som borde kunna klara fyraprocentspärren om de bara ordnade en karismatisk partiledare. Någon borde fråga Linda Skugge, som av flera olika analytiker har klassats som reaktionär.
Även om de flesta av oss har invändningar mot ett par av punkterna på reaktionärernas program, kunde de gott föräras en provröst i september. Vad finns att förlora, liksom?
Deras blocköverskridande profil ligger helt i tiden, likaså prioriteringen av ett fåtal frågor som utmanar riksdagspartiernas agendor. Men det yttersta beviset på den storta potentialen i ett äkta reaktionärt parti, är självklart att icke-reaktionärerna oroar sig. Det om något måste väl, för att vända på vårrullen, vara ett gott tecken för alla reaktionärer?
Papperstigrar i alla länder, förenen eder!

Rasmus Fleischer
Piratbyrån

----
Tidigare gästbloggare:
Zaida Catalán, Fredrik Malm, Magnus Betnér, Birgitta Ohlsson