Postkontoret på Sveavägen 68

Sveavägen 68. Plats för opinionsanalytiker & frustrerade fritidsmailare. Working class heroes i den lilla organisationen som utgör svensk socialdemokrati. & plats för småbarnsmamman 'alice, som blivit misshandlad av sin pojkvän & därför har hemligt nummer'. Falska mail har florerat runt omkring som talat illa om både Reinfeldt & hans mamma, allt under regi av en socialdemokratisk opinionsanalytiker som tydligen varit frustrerad under sin pappaledighet. Om det var blöjbytena eller 'att bara socialdemokraterna granskas i media' som satte rött blod i Mats Lindströms frustrationsådra kan vi bara spekulera i, kompis.

Totto polisanmäler & Raj-Raj är chockad. Modsen gör rätt, även om jag funderar på om det inte hade varit ett smart drag att softa med anmälan ett par månader & släppa allt i början på sommaren. Vågar vi inte anta att Mats Lindströms frustration hade fortsatt ända fram till valrörelsen, oavsett om han var på jobbet eller inte? Lite is i magen hade varit medial smultronsaft i sommartorkan & värmen.

Men så chockerande är det väl ändå inte. 2002 fuskade s-arbetare med valet när de skulle ge en hjälpande hand på ett ålderdomshem. Det är klart, det handlade ju bara om gamlingar. Socialdemokratin vet alltid vad som är bäst för dig, mig & alla andra. Tur att dom finns. 2002 skrevs en massa fejkinsändare (ja, alla gör så) från samma sveaväg.

Ulvskog & Persson vill givetvis byta fokus. Låt oss diskutera demokrati, kompis. Låt oss diskutera det allt mer hårdnade klimatet. Låt oss diskutera vad moderata ungdomsförbundet gjorde 1985 (21 år sen). Låt oss diskutera väder & vind & allt annat som som känns lika aktuellt som svt:s testbild. & när det blir jobbigt, låt oss påpeka att Mats var pappaledig & att ingen annan hade nåååååågon aning om vad opinionsanalytikern pysslade med under sin ledighet.

Fint, men jag får inte ihop bilden. Någon smart bloggläsare får gärna förklara för mig. Mailen har ju spårats till Sveavägen 68. Ursäkten är att Lindström var pappaledig. Okej, kompis, varför kommer mailen i så fall i från just Sveavägen 68? Vad gjorde Lindström på jobbet om han nu var pappaledig? Gick han aktivt upp till jobbet för att skicka iväg skräpost varje gång? Kan det möjligtvis vara så att pappalediga Mats allena har lagts på offerbordets altare & att dom röda & frustrerade egentligen var flera?

Slutligen: historien ger samma gamla bittra doft av maktarrogans. Man vänjer sig vid stanken. Det blir svårare & svårare att egentligen uppröras. Det som känns mest tragiskt är det epitet som vissa statsvetare givit storyn. Sveriges watergate. Okej, kul. Nog för att det här landet känns fruktansvärt lamt stundtals men måste vi göra det så uppenbart? Sveriges watergate - ett anonymt hotmailkonto. Jag skäms.


Ps.
& varför tog inte Mats Lindström sitt ansvar genom att sitta kvar?


----
Hockeyöl & inflyttningsfest i norrhoddish i fredags. Dagens tips: om du ska konsumera sjukligt stora mängder av guds goda & det bästa från växtriket under en & samma kväll, se till att ha ätit ordentligt under dagen. Sen lunch kirrar inte biffen, kompis. Jösses vad löjligt bersuad jag blev. Sludder & däck vid klockan 24. Jag skäms återigen.




--
Redaktörn försökte desperat ladda om batterierna för att orka med lördagens inplanerade bravader. Frågade om det var okej med bärs till frukost. Nej, kompis. Det är inte okej. Att du inte skäms.

--
Vapenbrodern ringde 03.45 & stod vid någon båt. Det var inte världens mest givande samtal, denna sena timme. Gissa om han skämdes när han låg & kved i lördags?

Vad heter 'gäsp' på gringoitiska?

Du blir knäckt spräckt - pass - får din respekt
För jag håller min käft & jobbar hårt i det tysta
Ni spelar dumma men vi vet att ni lyssnar

Beväpnad med tangentbordet som vapen sköt signaturen Zapata skarpt mot gringos på deras court, gringobloggish. Keff pepp från Zapata som undrar varför alla från höger till vänster dizzar gringolitos.

Carlos(-Beskow), all the way from Paris, France, svarar något om att han tror att det handlar om att folk blev sura över slipsreferensen. Läs om, läs rätt, kompis. Det handlar inte som huruvida slirren är ett softish plagg eller inte, utan om den påstådda likhetsfetish du fått för dig att liberaler kånkar omkring på & som du totalt missförstått. Det kan ju inte ha gått dig förbi, brushan, oavsett slirre eller munktröja.

Näh, du, men lite koll på fakta skadar ju inte. Jag är fortfarande inte medlem i liberala ungdomsförbundet. Medan ni 'sakta & säkert gör fler bra saker för Sverige' & försöker krama ihjäl all kritik kan vi ju hoppas att kidsen i hooden tar till sig av Nimas språktips istället för att skriva arbetsansökan på gringoitiska. Det blir bättre för orten så. Jag lovar, brushan.

Snappade upp det här från gringobloggishen, en referens till en DN-artikel.

- Den gamla blattemaffian var mer individer, du vet Kurdo Bakshi, Mauricio Rojas och grabbarna. Vi vill förändra världen kollektivt, gringofiera makten, inte fixa egna karriärer, säger Zanyar Adami och skissar vidare på medeimperiet som i dagsläget heter Adami Media men ska ändras till "något mer kollektivt" så snart den nya bolagskonstruktionen blir klar.

Det är ju precis vad den liberala kritiken handlar om. Blattekollektiv istället för inidiver. Skada istället för nytta. Det borde vara en utmärkt förutsättning för diskussion med gringoredden, gärna över 'en öl eller mellan två cigarettsvep'. Fast allra helst offentligt. & kompis, nog blir jag lite tveksam till påståendet "inte fixa egna karriärer".

Hilarious är det tydligen att vi hänger på gringofester & har invändningar samtidigt. Måste vara obekant när man är kelgris, folk som skiljer på sak & person. Era fester är ju kul. Ni är ju så söta & roliga. & språket är ju lite gulligt. Att ni har tokfel hela dagen är en helt annan femma.

kramish & shonnar vet om du jiddrar med oss, kompis.

Alla är lika, alla är olika

"Vi tog blå linjen nere från fridhemsplan, det kändes som om det tog minst halva dan & när väl kom fram & klev av vid perrongen så klingade sången, tre gringos, i förortsdjungeln"

"Kom igen, bruschan! Fan, du måste ju dizza Gringo igen. Du såg ju krönikan!"

Okej, kompis. På allmän (nåja) begäran greppar jag ibooken, slurkar i mig kaffet, fimpar ciggen & ger mig ut i cyberrymden för att digitalt & verbalt knacka gringos - & med det menar jag inte vita amerikaner på exotisk tripp i Mexico. Nej, det är Rojas som får klä skott för stenbecksfärens förortsinlaga idag. Igen.

Med pennan som machete har Rojas(-Beskow) hackat sig fram genom förortsdjungeln & tagit med sig sina homies. Stenbeck banade väg med skövlande bulldozer i form av Metro & nu har gringoiterna fått för sig att de har någon typ av monopol på blattefrågan. Men ack så lite har de lyckats snappa upp på vägen. Så arga blir de när det finns blattar som tycker annorlunda än dom. En gringo har en stark vänsterröst, kompis. Det vet du väl? Facket sponsrar numret & skattesedeln finansierar trams som storstadssatsningen (översättning: lek med fingerfärg i botkyrkas kulturhörna på biblan). Lätt att avfärda en mod som mig själv, kompis. Jag tillhör ju skaran som inte tycker att latjo språk & färgglada fördomsprofiler är det bästa som har hänt hooden sedan det färdigskivade brödet.

"Vi hade hamnat nån stans där vi kände oss lost, fast det fanns både konsum, mcdonalds & post. Det var konstiga människor i lustiga kläder & nästan som om det vart varmare väder, som främlingar var vi i främmande land, skeppbrutna, vilse på främmande strand. Alla stirrade på oss & för andra gången hörde vi sången"

I Färgfabriken samlades mediafolk, politiker, hangarounds & andra som ville passa på att gullegulla med Gringoiterna. Om det inte vore så att jag kvällen tillära både var på uselt humör & med lite för mycket förfest i kroppen hade jag säkert haft riktigt skoj jag med. Bra stämning, bra musik, bra blandning på folk som tävlar i kapp om att ge varandra PK-kramar (fast när jag tänker tillbaka har mina vistelser på gringofester inte givit mig särskilt mycket mer än jidder asså, det måste vara något i luften eller drinken).

Rojas, som är softish bruscha, minglade runt & snackade tydligen med lite libs. Vi var ett par stycken. I dagens aftonblaska skriver Rojas så här:

Jag har inte kommit på nåt sweet namn för dom, men man kan väl säga att det dom har som grej för sig är att dom vill att alla ska vara lika. Dom ser framför sig ett idealsamhälle där ingen reagerar på att vi ser annorlunda ut eller pratar annorlunda.
  
Ett samhälle där olikheter främjas är ett ont samhälle, enligt dom. Omvända nazister kanske man ska kalla dom, dom som verkligen tror på att få uppleva ett Sverige eller en värld där alla får plats på villkoret att alla är så slätstrukna att vi inte ser skillnad. Lycka till jao!

  För mig känns det lika nära inpå omöjligt som nazisternas vision om ett Sverige där alla är gjutna med samma blod. Dom som lattjar runt dom här teorierna är allt ifrån white trash från Norrköping, till kvasismarta slipsnissar från Liberala ungdomsförbundet till indiesar med brallor så tajta att ballen snart spricker. När visdomen inte levereras via mejl brukar jag få den på krogen eller på fest, vickandes på rödvinsglaset eller med ett cigarettsvep eller två mellan meningarna.

Aight, bruschan. Tack för en tydlig demonstration av att du har fattat absolut nada av liberalism & vad 'kvasismarta' personer från liberala ungdomsförbundet (eller för den delen det moderata ditot) står för. Att liberalismen skulle vara skraj för olikheter är ju ett påstående så in i helvete korkat att man häpnar. Behandla folk lika, kompis, inte kräv att folk ska vara lika. Trots 22 år i Botkyrka äger jag ingen vattenpipa. Det är okej. Det är okej att du puffar äppeltobak när du känner för det. Liberalism, spana i ordboken & diskutera med en bänkgranne.

"Vi såg på varandra & sa: har vi åkt fel, men adressen var rätt? Så vi gick fram till det hus där det va, allt var så nytt, men ändå bekant på något sätt."

Problemet med gringo är det gamla vanliga. Buntar ihop blattar till någon homogen klump & jiddrar om offermentalitet. Diggar inte 'en keff integrationspolitik' men har inga problem med att låta det ansvariga etablissemanget i form av facket sponsra numren & kjamaz gärna med såssarna. Diggar menlösa kulturprojekt. Gör blattekidsen en björntjänst genom att låtsas att 'en positiv bild' av förorten är synonymt med trams & flamsartiklar i en inlaga (visst fungerar det i tidens anda, frågan är hur många fler än två-tre blattar som kommer kunna rida på den framgångsvågen?). Motverka fördomar genom att ge ut en tidning som leker med fördomar & visar en bild av hooden som så jävla exotisk?

Nej du, kompis. Allt känns så nytt men ändå bekant på något sätt. Det är nog trots allt så att 'årets förnyare' egentligen inte erbjuder något annat än gammal skåpmat när det kommer till kritan.

Ser fram emot nästa fest.

Ps.
Slips i sammanträdesrummen hos Liberala Ungdomsförbundet har nog inte skymtats sedan Tobbe Krantz & Johnny Munkhammar traskade vidare i karriären. Det är typ sju år sen.


Mer Ps.
Jag har tjålat fett med inspiration härifrån, bruschan. Läs också: Sakine, en av de där jobbiga blatteguzarna som sabbar gringos världsbild genom att både vara hood & samtidigt tycka att hon inte behöver tas hand om. Hur vågar hon?

kuriosa & fnoskelhumor från broilerskolan

Lars Johan Hierta, tokliberalen som grundande blaskan som numera är hushåll för både skjutjärnsjournalisten Virtanen som tomtar likt Helle Klein, satt i riksdagen en veva. Hans första motion handlade om rätten att vara full på gator & torg. Klassisk liberalism, kompis. Visst är det vackert?

"Men vad hände? Från Hiertas fyllerimotion till Gabriel Romanus & låten "man kan ragga brudar utan sprit?"

Hårdrockande Johan Ingerö med nykter klarsynthet på tillvaron.

Pilan är ett fyllo & Raj-Raj är en pajas

Dags för moralpanik igen, kompis. Hör & häpna: Karin Pilsäter, riksdagsledamot & ekonomisk talesman (taleskvinna) för Folkpartiet har suttit bakom ratten & kört berusad. Rattfull, smaka på den. Hennes karriär kan vara slut & aftonbladet skriver glatt om hur mördarmaskinen Pilsäter måste "druckit rejält". "Minst en & en halv flarra rödtjut." Tydligen hade hon till & med uppvisat tecken på att vara chockad när hon greps av bängen & fördes till snutkåken i flempan. Ve & skam. Paus från uppdragen. Hem & slicka såren. Jagad av pressens press.

Jag börjar med att sätta Pilstäters fylleslag i ett europeiskt perspektiv. I Frankrike går gränsen för rattfylla vid 0.5 promille. I Tyskland är gränsen för att få vingla fram på autobahn den samma. I Sverige har vi 0.2. Karin Pilsäter, den gamla fyllekaggen, hade hela 0.3 promille i blodet. Enligt samma aftonbladet tar det 10 timmar för kroppen att bryta ned 1,5 promille, så ujuj vad berusad hon måste ha varit... kvällen innan.

Om Karin väntat en timme, typ, så hade hon varit under promillegränsen, pustat ut, glatt promenerat till riksdagen på måndag & kunnat arbeta vidare i lugn & ro & kanske kunnat ta sig ett glas vin till maten med gott & rent samvete. Klantigt, sure. Moralpanik? Det kan du fethaja, kompis. Vid 0,3 promille är du 'lite trött'. Om trötthet vore ett lagbrott skulle jag sedan länge sitta på livstid bakom lås & bom, med en dörrnyckel väl placerad i botten av nybroviken.

Partiledardebatten bjöd väl inte på så många överraskningar, formerna frånsett. Lite skylt & lite lek. Eriksson mumlade i skägget, Ohly gastade om dom vanliga 200 000 jobben han ska trolla fram (varför inte en million när du ändå är i farten, kamrat? Eller två?), Hägglund & Maud var stabila, Göran P som vanligt en skicklig & glidande debattör, Leijonborg nykter & alert, Fredrik Reinfeldt tyckte jag inte tog för sig lika mycket som vi vant oss vid, men skicklig & .. rolig.

Dags igen, pal. En politiker som är rolig. Usch då. "Reinfeldt borde bli komiker" deklarerar signaturen "lodaren" hos LO-ägda Aftonbladet, som givetvis väljer att lyfta fram just detta. Lodaren låter sig inte roas. Reinfeldt är inte trovärdig. Hur skulle det se ut om alla politiker - till och med i allvarets stund - skulle kunna bjucka oss vanliga dödliga på ett skratt? Skratta lite, näh, då blir han ju människa?

Vad är det för fel på det här landet, egentligen? Hur kan det komma sig att astråkiga nyktertöntar vars förmodade hobby är samlande av bruna frimärken & naveludd reagerar som de gör över vin & skratt? Vem är ansvarig (pianotråd, kompis, pianotråd) för att dom får deklarera sitt dunkla sinne & fläkta ut sina totalt humorbefriande nunor i riksmedia? Hur mobbade i skolan var ni egentligen? Allvarligt. Inget får mig så nykter & tråkig som att beskåda svensk moralpanik & svenskt fördömanden över politiker som är som vi alla andra är mest. Raj-Raj eller Ringholm? Vin eller Ringholm? Humor eller Ringholm? Valet är inte så svårt.

---
Tur att det inte finns promillegräns på SL-kortet, kompis. Annars hade jag inte vågat mig in till stan ikväll, när det är dags att återigen lära mig knyta fluga. Högst tveksamt om min kropp hanterat den mängd av guds goda som slunkit ned i min strupe under lördagen, då festligheterna var två. Avstamp med knytkalas hos Dibbuk:en Anders med god dryck, mat, stämning & sällskap. Knytkalaset är ett briljant koncept, kompis. Härmas gärna.

Därefter en tripp till vapenbrodern som firade flytt till förorten. Galen samling folk, med alltifrån expressen till copyfajtare. Störd, blöt & sjuk kväll. Mest det sistnämnda kanske, så som sig bör. Tack, broder.




Lite fler bilder finns hos Saki.

Inget snack, bara hockey!

Vilket vrål! Jag kom på mig själv att skrika av glädje när blott 16 åriga tösen Pernilla Winberg slog in damkronornas första straff. & när Kim Martin räddade följande. SVT:s expertkommentator Niklas Wikegård, gammal globenbekant för oss djurgårdare, deklarerade coollungt att "Sverige sätter den här" långt innan Maria Rooth rörde pucken inför avgörandet.

Vi fortsätter att tala om stronga gals. Underdogs. Vilken sanslöst bra teve & feel-good historia. Damkronorna stod för årets bedrift när man pucklade ned Uncle Sam. Ingen nation (förutom oh canada, our home & native land) har lyckats slå USAs hockeytejer - någonsin - innan. Fatta grejen, kompis.

Jag ska vara ärlig, jag har varit en hockeytok. Tidigt nittotal spenderades pengarna ganska ofta på stuffs med blårandigt motiv & på svindyra globenplåtar. Det var många år sedan jag såg hockey live. Damhockey har aldrig varit min thékopp. Sporten är en del av underhållningsindustrin & jag går dit underhållningen är som bäst. Damhockeyn lämnar mycket kvalitativt att önska. Visst kan vi diskutera orsakerna till att det är så om vi måste. När det kommer till kritan spelar det ingen större roll, ty kvaliteten är fortfarande högre hos Frölunda Indians (där alla heter glenn) när dagen är slut & det är dit folk drar sig.

Nu var det många år sedan jag såg på hockey på allvar. Men det krävs ju inte många sekunders betänketid för att låta sig hakas upp av spänningsmomentet hos tjejerna. Medan NHL-herrarna är här för att leka av sig en liten stund har galsen jobbat stenhårt mot till synes övermäktiga fiender. Bristande resurser, bristande intresse, bristande förståelse, bristande uppmärksamhet & allt för att slutligen ställas mot en av två nationer som statistiskt helt enkelt inte går att slå.

"Min puls är stabil, den ligger stadigt på 200" -- Wikegård

OS är i sanning tiden för blod, svett, tårar, besvikelser & fantastiska framgångssagor. Tjejerna har slitit, svettats & ställt upp på varandra på ett sjukt imponerande sätt. Tro fan att jag skriker av glädje när straffen sitter. Det är verkligen något speciellt med stronga glas som spöar Goliat, såväl i politiken, vardagen som på hockeyrinken. Kära sportjournalister, ge töserna bragdguldet eller ställ er vid skampålen.

----
En annan cool & fresh chick viskade att hon är nära att nå en av sina livsdrömmar. 60 minuter mot övermäktigt motstånd avklarat, bara övertiden kvar. Tjejen, jag kommer att sitta på nålar med en stadig puls på 200 tills du sätter sista straffen. Hejar på dig.

---
Party x2 ikväll. Jag jobbar vidare på leverskadan.

---
Slutligen lite skatteperspektiv, det var ett tag sedan. Den s.k. riksnormen, den delen av socialbidraget som skall täcka mat, kläder, tidning & fritid under en månads tid för en vuxen person ligger på ca 3400:- När Lars Danielsson & Göran Persson smörjer kråset går notan för en middag med avec (förmodar vi) på 10 lök. Båda finansieras av oss skattebetalare. Jag vet inte, kompis, men känner inte du också stanken av något ruttet?

Länktips

Först pliktskyldigt. Spana in Enpartistaten. En blogg vars beskrivning nästan blir övertydlig. Kommer bli hur stort som helst, kamrater.

Den okänslige bör även spana in min & vapenbroderns konversation, så vacker att den förtjänar att nå offentlighetens alla ljus.

Nu beger jag mig in i dimman - start vid folkkungagatan.

Anticentrismen är här - länge leve centern?

Igår skrevs tv-historia. Lillebror, kungen av kransen, lurade med mig till TV-studion för att jaga ord i ytterligare ett stimulerande avsnitt av arbetslöshets-tv. Lillebror plockade orden i ett tempo som om han knaprat både koffeintabletter & speed. Till & med studiomännen stod & skakade på huvudet, i en undran om lillebror var ett geni i så ung ålder eller bara ett sanslöst miffo. Ja, herrejävlar vad stryk jag fick.

Söta Anki: "Du är väl inte en dålig förlorare, Fredrik? Ni är väl fortfarande kompisar?"

Jag: "Nej, vi är inte kompisar. Vi kommer aldrig mer prata med varandra".

Lillebror gick till final & kammade in stashen. Jag stod för humorn. My work was done. Utan att säga för mycket: tv-insatsen gick planenligt, kompis. & nog fick jag ett glas mjöd eller två för min insats. Söder. Burgare. Bärs. Bulle. Vardag.

Vapenbrodern ringde & frågade om jag har sett expressens vackra. "Minns du det här?" I sanningens namn hade jag glömt bort det, min vana trogen, tills verkligheten återigen hann i kapp. Dagens lärdom är: dizza inte folk när du är full & talar med tidningsfolk. Egentligen är det väl snarare gårdagens lärdom. Aldrig ska jag lära mig. Eller orka bry mig, min svaghet & min charm.

Nåväl, sagt är sagt, kompis & lagt kort ligger. Jag är inte överväldigad av centerns nya ansiktslyftning. Den lovar gott för framtiden men partiet är långt ifrån något pålitligt alternativ i dagsläget Har tidigare bloggat om det. Funderade också på att kasta min röst på Federley. Det var ett tag sedan. Började följa Feddans blogg & måste säga att jag är ganska långt ifrån att ställa mig till skaran av stumma beundrande. Det finns tillräckligt många bloggar som klipper in standard liberal-for-dummies-texter redan.

Jag tillhör dom som frågat Federley varför han inte är moderat. Han har försökt besvara det en gång, i offentlighetens ljus.

så här ba:

"Tänkte att det är dags att försöka besvara det. Jag valde parti 1994. Det jag sökte var ett parti som fokuserade på människan, som tog vara på företagsmahet och som hade hajat poängen med miljöproblematiken."

Alltså, kompis. Seriöst. Centerns dagsform i all ära, men det mest liberala partiet 1994? Precis innan man började leka med socialdemokratin. Allvarligt & kom igen.

Däremot beskriver texten den riktiga verkligheten: killen hamnade i partiet av en slump, har gillat utvecklingen, har & kommer inte byta för att han har kommit upp sig så pass, har sin plattform & sin sociala sfär där - & det är alldeles för få som vågar sig på projektet att byta rörelse.

Jag diggar egentligen vad Federley står för - men säg som det är. Du var 16 bast & ville lira bandy. Du var 16 & hamnade fel med facit i hand. Det behöver inte ens sägas offentligt, ha mod nog att viska det över en öl nästa gång. Tills dess konstaterar jag att Federley är en spelare av rang. I don't do games.

Isoflickan har en poäng. Förre luf-bossen Birgitta Ohlsson kan du mycket väl ta & kryssa om du nu ämnar att låta din demokratiska papperslapp prydas av folkpartiloggan i höst. Störtskön tjej med en fet portion karaktär & mod, som fått utstå mentala prövningar som får Gutanamo att likna en semestertripp på lyxhotell. Det är något speciellt med stronga chicks som sopar banan med motståndet. Kanske är det den svenska ådran som klappar, vi diggar ju trots allt att hålla på underdog:en.

Torsdag är vardag & du, trogna läsare, vet vad det innebär. Vi ses på Söders Höjder ikväll, kompis.

Metro: the pink teletubbie

Fimpade ciggen & entrade krogen, sinnet lekfullt & provokativt inställt på att börja droppa New York-referenser högt & ljudligt. Dessvärre lämnade aftonblaskans skjutjärnsjournalist Fredrik Virtanen sällskapet i samma stund & leken fick läggas på is. Nästa gång. Humor mår alltid bra av lite uppladdning. Kul kväll bland sunkbärs, musiker, fulöl & drinkar hos vampyrernas krypin.

Egentligen har jag inte så mycket på hjärtat, dagen till trots. Måste plöja litteratur värd en regnskog & förkovra mig med nätresearch hela dagen lång - låt mig deklarera att regeringen.se inte är världens mest upphetsande sajt. Byråkratporr som bara väcker lusta hos det mest märkliga sinnet. Lyckligtvis är mitt sinne rent - dessvärre innnebär det att jag tråkas ut till den grad att jag börjar fundera om inte frimärkssamlande är en kul & stimulerande hobby.

Dagen är alla hjärtans dag. Dagen då du förväntas ge din älskling en chokladask formad som ett hjärta, en ros & en nallebjörn. När fick vi för oss att det räcker med en dag om året för att vårda en relation? Så sanslöst korkat. Det jag egentligen känner att jag måste få ur mig är lite galla om tidningen Metros bravader. Blaskan väljer att göra oss läsare (nåja, jag fann den på tuben) uppmärksamma på hjärtats tvångströja genom att ha hela tidningen i rosa. Ord kan inte göra tönteriet rättvisa. Ghey, ghey, ghey.

Grattis på hjärtedagen, kompis.

Tillägg: vi konstaterade att Vietnam är konflikten med överlägset bäst soundtrack. Bara så att ni vet.

När gud gav mig rock n' roll

You don’t have money or a fancy car
And you’re tired of wishin’ on a falling star
You gotta put your faith in a loud guitar

-- Kizz, God gave rock n roll to you

Sexton år gammal, möjligtvis sjutton, ståendes utanför Djurgårdens hemmaarena - klassiska Stockholms stadion, helgad mark. Sommarkvällen är varm & folkölen flödar bland kidsen som slagit sig ned på filtar utanför. Panka jävlar. Jag sållade mig givetvis till den skaran, suktandes efter gudomliga toner. Visst ville jag att gud skulle ge mig en portion rock n' fuckin' roll.

Plåtarna var sedan länge slut & utanför stod svarta börshajarna & tog priser som för en sextonåring var lika långt borta som rockdrömmen för en musikaliskt handikappad tonåring likt mig själv.

Jag beslöt mig för att göra ett försök - sexton år i dust med en svarta börshaj försökte jag pruta ned biljettpriset till den lilla summa som min spargris, sönderslagen med hammare, tillät mig ha på fickan. Konserten hade redan börjat. Behöver jag ens skriva ut att min framgång var måttlig?

Innanför stadions murar ekade publikens glädjetjut & tonerna från Kizz fyllde kropp, själ & öron med en närmast manisk längtan efter att få rocka hela natten & partaja hela dagen. Kompisarna satt kvar på filten utanför murarna, nöjda med tillvaron. Det dög inte åt mig, kompis. Det var ju bara en mur & en biljettkassa mellan mig & rockdrömmen.

Jag ger inte upp. Jag ställer mig tillsammans med så många andra runt börshajen. Hajen tackar nej till det enda budet efter det andra. Jag står kvar & räknar mina sista sura slantar om & om igen med en allt mer moloken min. Kanske har jag räknat fel? En veva till. Efter en halvtimmes räknande sker ett mirakel. Min skyddsängel slänger en dos medmänsklighet över börshajen, som tar undan mig & låter mig köpa en biljett till ordinarie pris, nästan på öret vad jag hade på fickan. "Visa inte dom andra".

Mina vänners tillvaro på filten utanför blekande tillsammans med deras ansikten på en sekund. Trollbunden & lätt berusad inte bara av folkölen tog jag mig fram till scenen. Början på en magisk Stockholmsnatt. Stämningen. Tonerna. Jag fick kyssa en vacker flicka. Gud gav mig rock n' roll, kompis.

Sen dess har jag varit en sucker för feel good-rock. Jag slår på teven & ser för första gången på "Rockskolan". En feel good-såpa som jag helt missat. Gene Simmons, en förbannat soft snubbe, tar sig an ett gäng 13-åriga brittiska internatelever som lever efter stränga regler & vars enda musikalsika impulser är kontrollerade av klassisk sort. Strikta kläder & inlärda beteendemönster. Gene visar dom en värld utanför kontrollerade regler, där friheten står i centrum. Så jävla rock att jag nästan börjar gråta - jag skojar inte.

Lämna den svarta humorn, cynismen & den lätta dosen av bitterhet till min vardag, tunnelbana, sushibar & pissoar . Det är dom små doserna av rock & jävla roll som räknas. Som att sitta på långholmen en sen sommarnatt. Som de stunderna när själen bubblar till i ett lyckorus där inga bekymmer finns. Som när det bjuds på kaffe & avec. Som när redaktören ringer:

Red: "Ska vi ta en bärs i morgon?"

Jag: "Va fan, jag är pank som en kyrkråtta, pappanaget & frilansstashen dröjer & jag har redan levt på dig i helgen."

Red: "Äh, det kostade ju ingenting. Skit i det, kompis"

Låter jag blödig, kompis? På Gränsen till sliskig? Deal with it. Jag kan inte hjälpa att jag innerst inne lever för de stunder då jesus - min homeboy - kliver ned på jorden & ger mig små mirakel. För dom stunder då allt är så jälva rock & inga regler eller hinder är synliga. I goda vänners lag & med vacker flicka på armen. För dom stunder då jag får bli sjutton igen, när gud ger mig rock n' roll.

Hembygdsromantik & dödsvalet

"men jag vill ju tro på ropade jag, att jesus bjuder på choklad, till alla barn som tror på hjärtats melodi"

-- Stefan Sundström, hjärtats melodi

Väntade på sällskap utanför Grev Turegatan när en gammal bekant sprang förbi. Vi hann växla ett gäng ord & självklart kom valrörelsen upp på tal. Jag lyssnade återigen på hur ytterligare en ungborgare låtit sig trollbindas av Maud Olofsson & Frederick Federleys fantastiska liberala kostym & snarlika frisyrer.

När moderaterna ger pengar till knattar & mammon drömmer våta dagisdrömmar (you don't hate children, do you?) & folkpartiet överväger att göra brunskjortan till partiuniform är det många liberaler som flackar med blicken i sin jakt på att finna det rätta alternativet.

Tangentbordskrigarna - den fjättrade samling tyckare som utgör bloggosfären till vilken jag är en del av - har börjat intressera sig för Liberala Partiet. Tilllåt mig sålla mig till tvivlarnas lovsång; ett partibygge av två 23-åriga dataingenjörer - säkert så jävla data - där husgrunden blott är digitala ettor & nollor på nätet känns lika lockande som Bingolotto en lördagskväll.

För en tid sedan bitchade ungmoderaternas Johan Forsell & cuf:s Frederick Federley med varandra. Ett bloggbråk om vems pappa som är mest liberal. Ingen vann.

DN:s Peter Wolodarski levererar en historisk måttstock. På kvällstid efter att bönderna brottats klart med potatisskördar, kärnat smöret & kramat ut den sista mjölkdroppen ur De Fina Svenska Kossorna drog de på sig brunskjortorna & funderade kring hur man skulle ta & städa upp riket. Rein im Volksheim.

Det var ju ett tag sedan. Mer intressant är att Centerpartiet är lika pålitligt som en järv i en hönsgård.

Om Federley & Maudan till skördetröska skulle fly landet är det totalt omöjligt att bedöma hur Centern skulle landa. Partiet har trots allt gjort upp med S ett gäng gånger. 1997 om allt. Inspirerade av millenieskifte försökte man snickra ihop sin egen lilla ideologi (ekohumanismen, någon?). 2002 sjabblade centern - inte miljöpartiet - bort regeringsförhandlingarna. I Stockholm är bönderna för trängselskatt. Man gjorde upp om skolan & så sent som förra året jublade man ikapp med LO när Barsebäcks reaktorer fimpades samma dag som våldsmonopolet ryckte ciggen ur handen på oss rökare.

Nej, kompis. Det krävs mer än flottiga frisyrer för att jag ska lägga min röst på bönder. Låt mig tillägga att jag önskar att Feddan & Maudan fortsätter lyckas med sitt partis jordbruksreformer. Jag låter tiden vara domare.

Klas pratade om dödsvalet. Bra begrepp. Torskar Raj-Raj kommer han bli ihågkommen som mannen som sålde ut moderaterna & vann inget. Förlorar landsfadern kommer HSBs kapitel i historieböckerna reduceras till ett par blanka sidor, statsministern som inte gjorde en vettig reform på 10 år & som till sist spelade bort Statsmakten. En politikens ultimate death fight. Vinna eller försvinna. En vacker dokusåpa.


---
I mitten av förra veckan, när klockan var midnatt slagen men kvällen fortfarande ung, gav sms:et leverans av vin & cigg direkt till dörren. Underbart.

---
Medan Centern funderar på vitbok funderar jag på vit vecka. Dock visar det sig att kungen av kransen, lillebror, den unga lärlingen blott har en vecka kvar i frihet. Lärlingen ber om hjälp med att fördriva tiden & vem är jag att inte ställa upp med min expertis. Den vita veckan förblir nog bara en fin tanke.

---
Om inte annat är det knytkalas på lördag. Ska bli riktigt skoj.

---
Seg gårdag. Frustration. Irritation. Brist på inspiration. Fortfarande på uselt humör. TV4 räddade dagen genom att visa Bringing out the dead med Nicholas Cage som sliten ambulansförare. Grym rulle. Andras depp kan bli pepp.

Dagen efter-blogg

Det kommer aldrig att hända, kompis. Det är synd - det är så mycket som borde hända som skulle kunna bli så jävla bra.

Minns den fantastiska bilresan för sex år sedan, tillsammans med vapenbrodern. Vi sitter i en bil med grabsen från City Hall. På ett skönt vis får man för sig - på plats & i stundens iver - att flytta näringsmötet till en av city councils hemkvarter. Vi pratar med demokrater, det är svårt att hitta annat i New York, staden som aldrig sover.

Chuck tog till orda: "Ser ni soptippen? Om man kastar en varmkorv där kommer den att finnas kvar i tio år. Dom sa att dom skulle fixa det, men det hände aldrig." New York, New York. Vi fick reda på att det fanns trafikproblem utan dess like. Det skulle ordnas med ett brobygge. Well, it never happened.

En stående devis för folket som verkade vara direkt hämtade ur ett avsnitt ur Spin City var just detta - det finns så mycket bra idéer, det finns så mycket som har sagts skulle ordnas med en quick fix - men det hände aldrig.

Gringofest igår. Kul. Verkligen. Lyckligtvis lyckades jag förse mig med tillräckligt mycket av guds goda för att befinna mig på stadiet någonstans mellan grottmänniska och apa. Det hände, kompis, & tur är väl det - för inget annat av vikt som skulle kunna hända & bli så jävla bra skedde. Efterfest & visst var expressen där? Önskar minnesbilder men jag minns i ärlighetens namn inte särskilt mycket av den tillställningen. Vaknade på en luftmadrass.

Träffade lite journalistfolk igår. En ville göra en fet intervju, tills att jag konstaterade för mig själv att jag har minglat på Timbro både en & två gånger & att jag inte var ett lämpligt objekt. Never happened.

Chuck, den jamaicanska senatorns handläggare, lyckades nog sätta fingret på problemet. Efter att ha knackat dörr i Harlem står devisen sig väl, såväl i New York som i Stockholm & som på gringofest i nästan förorten (Liljeholmen längs röda hör trots allt till tullarna). Så mycket låsningar. Så många onödiga hinder. Så mycket feghet. Ibland mitt fel, ibland min omgivnings. Ofta i en fruktlös & vacker kombination.

Dom sa att det skulle bli alldeles underbart, men det hände aldrig.

Slentrianblogg

Sho bre, ikväll blir det party med gringofolket (igen). Hoppas dom har läst min blogg, blir så mycket roligare så (lathund, bruschan). Röda linjen, bara fem stationer från Östermalm. Fett med förortscredd asså.

Det här veckan har gått hårt åt min lever. Guds härliga dryck har konsumerats i dagarna tre med varierande sällskap. Igår var jag tvungen att ta en paus från mänskligheten. Jag stängde av nallen & svarade inte på mailen - först sent på kvällen gjorde jag mig tillgänglig. Fan vad skäll jag fick. En dags paus från omvärlden är tydligen inte okej så här i nådens år 2006. Informationsstress & press är grejen & det är bara att acceptera. Lackar ju själv på personer som inte svarar i mobilen, så jag antar att mina vänners fromma pekpinnar var berättigade.

Till alla som fick vänta flera timmar på kontakt: mitt uppriktiga förlåt.

Till avdelningen press kategoriseras det här inlägget. Jag har - som om det inte redan märkts av - ingen blogginspiration alls just nu: jag är grymt trött på både satirteckningar & KU-förhör & har inte haft ork att engagera mig i eller uppröras över något annat. Slentrianbloggande, för din skull, kompis. Jag börjar mer & mer förstå de som valt att frigöra sig från bloggosfärens tvångströja.

Efter en hård dag konsumerades finkel i flaska på stället med stort sunk. Klas slog mig med häpnad. Innan 1944 fick inte socialbidragstagare & andra fattiga som inte spelade sina kort rätt i det fina folkhemmet rösta, förklarade han beläst & världsvant. Det hade jag absolut ingen aning om - det verkar som den biten har fallit bort ur den vackra historieskildringen om hur allt var pest & pina innan socialdemokratin allena byggde Sverige.

"Du borde bli krönikör" sa medbloggaren till mig över en kall. Ja, kanske det. Det är inte första gången jag får uppmaningen. Vi får väl se.

Näringslivet har givit mig en fet kasse, prydd med dess logga, fylld med kvällslektyr att plöja igenom på en vecka eller två. "Liberalismens rafflande historia i åtta band". Hurra. Tre-fyra nya gästbloggare riggade. Fler fresha boys & gals, som utlovat. Blir hur stort som helst.

Slutligen: kan det inte bli vår & kärlek snart (gärna i omvänd ordning)?

Danskjävlar

"kan du inte publicera Mohammed-karikatyrerna på din blog" frågades det. Eh, Nej tack, kompis. Varför skulle jag det?

Datorgudarna skrattade åt mig i morse, tydligen har jag inte levt renlärigt. Måttlig road är jag nu placerad i ett litet kyffe nära barnkammaren på Östermalmsbiblan, där jag får min tillgång till det globla nätet - en nödvändig fix. Sagostund & kassettband. Givetvis är min ipod urladdad. Datorgudarna asflabbar. Det är svårt att blogga när man tvingas höra om Nicke-jävla-Nyfikens bravader & på barnskrik.

"Varför inte?". För att karikatyrerna suger. Simple as that. Dom är inte särskilt roliga eller särskilt givande. Så förutsägbart tråkiga att jag verkligen förundras över att folk orkar uppröras & knata ut på gator för att fjutta eld på någon ambassader.

Kompis, det är jävligt ghey att vara muslim i Danmark. Dansk Folkeparti har gjort sitt bästa för att stoppa vitlökssåsen i kebaben & Jyllandsposten hakar på. Så här, klart Jyllandsposten ska få trycka vad sjutton om vill. Klart politiker inte ska lägga sig i tryckfriheten. Men man får inte glömma bort att de rödvita grannarna tagit både en & två gammeldansk för mycket den senaste tiden.

Fast det är ju inte för dansk inrikespolitik som folk går man ur huse. Det är fundamentalism.

Richard Jomshof, redaktör för SD-kurriren, uppmanar folk att skicka in sina egna Mohammed-bilder. Tydligen ska det bli ett mysigt bildgalleri i nästa nummer, 'i yttrandefrihetens tecken', en gemytlig skagenröra. Tomtar. Maila mig din karikatyr på Jimme Åkesson med nazi-uniform på så lovar jag att publicera den.

Stödköp danskt! uppmanades det på ett liberalt forum. Om man gillar yttrandefrihet ska man tydligen dricka en dansk öl istället för en svensk. Fattar nada, det krävs ju minst sju öl för att låta som en dansk.

Fajten om yttrandefrihet är viktig. Men kompis, där ingår även rätten att kritisera & ifrågasätta - inte få gratis publicetet i varenda tidning. Blir varken dansk öl eller karikatyrer för min del, skippa det du med.

--

Spenderade kvällen hos näringslivet, där tankar smids. Trots att jag varken fick lära mig hur man knyter en fluga eller hur man håller champangeglaset rätt var det en givande afton. Ska bli kul framöver.

åsså sist dårå

Dagens gäst: Magnus Betnér

Magnus Betnér

Det är inte utan en portion osvensk stolthet som jag kan presentera dagens gästbloggare & tillika Sveriges absolut roligaste komiker just nu. Magnus är mannen som levererar giftiga salvor på löpande band, såväl på ståupp-scenerna landet över som i TV4:as långkörare parlamentet.

I den fantastiska bloggosfären blev Betnér omtalad när han var tvungen att försvara sig mot attacker från Don Quijote, kyligt serverad på Expressens Sidan Fyra, i höstas. När Danska Jyllandposten försök till humor blir omtalat i hela Europa känns det bra att vi tar & reder ut vad man får skämta om & inte.

Jag har svårt att se någon mer lämplig person än Betnér att reda ut begreppen. Håll till godo! -- Krohnman

Skämta om allt, utom kläderna

Jag har med stort intresse följt och blivit förbannad av den senaste tidens debatt om teckningarna av Mohammed som publicerades i Jyllandsposten. För det första tycker jag teckningarna i flera fall är klart rasistiska. Jag tycker teckningarna underblåser fördomar mot muslimer och är allmänt dåliga som satir betraktat. Jag undrar också över tidningens syften med att publicera dessa teckningar i ett land där muslimer får det tuffare och tuffare. Det hindrar däremot inte att jag tycker tidningen är i sin fulla rätta att trycka bilderna. Det strider inte mot Dansk lag och inte heller mot svensk. När man nu väljer att publicera satir i den här formen får man väl stå rak i ryggen och inte vika ner sig. Precis som man först gjorde. Sen är det ju som vanligt att så fort ens handlande får ekonomiska konsekvenser så åker principfastheten ut genom fönstret. Trist. Nu har västvärlden visat med all önskvärd tydlighet att det räcker att bränna lite flaggor och attackera en ambassad för att press- och yttrandefrihet skall vara ett minne blott. Tecknarnas, eller i det här fallet chefredaktörens, rätt att yttra sin åsikt borde försvaras med näbbar och klor. Det måste vara ok att skämta, även om religion, kultur och etnicitet även om jag själv inte ser humorn i just de aktuella teckningarna. Vi kan inte göra skillnad på olika religioner, heliga figurer eller minoriteter. Får man teckna satir av en, får man teckna satir av alla.

I DN 3/2 säger Mohammed Omar, redaktör för tidskriften Minaret, ”…man kanske skulle ha valt någon annan känd person som Dalai Llama eller Saibaba i Indien…” I samma tidning säger Dalil Boubakeur, ordförande i muslimska rådet i Paris, ”Pressfriheten är inte en frihet att kränka och förödmjuka andra människors religiösa övertygelse. Det heliga bör få förbli heligt”

Häri ligger problemet med satir. Dalai Llama är helig för många människor, likaså Saibaba. Många svenskar håller ett fotbollslag för heligt, men skiter fullständigt i Jesus. Vem ska bestämma vad som ska betraktas som heligt och därmed censurera satiren? Antingen måste man få göra satir av allt, eller så får man inte göra satir av något.

Tyvärr har den delen av debatten fallit i skugga med historiens upptrappning. Den diskussionen intresserar mig mycket eftersom jag jobbar med humor och satir själv, så jag tänkte ge min syn på den saken. Jag är inte en av de komiker som anser att man ska skämta om allt bara för skämtandets skull, men vill jag få fram en poäng så väjer jag inte för något ämne. Ibland blir jag rosad för det, ofta blir jag risad. Jag bryr mig inte så mycket om vilket, utan kör på mitt race tills publiken eventuellt slutar dyka upp eller jag inte tycker jag har något mer att säga.

Så, vad kan man då skämta om?

Svaret på den frågan är att man kan skämta om allt och inget. För viss publik kan man dra precis vilka skämt som helst och ibland blir man utskälld efter noter för att man skämtat om att gamla människor glömmer bort saker. Jag har blivit utskälld för det mesta faktiskt. Tycker det är rätt kul att någon kan få för sig att gå fram till en komiker och skälla för att man sagt att man hatar barn. Det är ju en svår balansgång att försöka ta upp ämnen som folk tycker är kontroversiella när delar av publiken drar sin gräns redan där. Det unga hippa folket har ju en helt annan syn, lika dålig, men annan. Senaste veckorna har det hänt flera gånger att folk kommit fram och sagt ungefär samma sak. Ni borde skämta om ännu hårdare ämnen… som Estonia. Estonia!? Hörde jag rätt nu? 2006 och folk vill att jag ska prata om Estonia? Varför inte ta upp andra färska nationaltrauman som Dackefejden och Skotten i Ådalen när man ändå håller på?

Saken är den att det finns inga känsliga ämnen, det finns bara fel angreppsvinkel. Problemet är att den vinkeln ändrar sig beroende av vem som sitter i publiken. Jag fick ju till exempel väldigt hård kritik när jag pratade om Förintelsen i Stockholm Live för ett tag sen och jag förstår verkligen att man reagerar fruktansvärt hårt om man har en mamma som suttit i koncentrationsläger. Det är samma mekanism som gjorde att jag under ett års tid tyckte det var fruktansvärt jobbigt när det på en restaurang där jag och min fru satt spelades musik från hennes brors begravning. Man vill skydda dem man älskar från att bli påminda om sina trauman.

Men jag som komiker kan faktiskt inte ta hänsyn till det för då har jag helt plötsligt inget att prata om. Förutom då att folk faktiskt kan bli upprörda över att man pratar om Barn, Gamla människor och djur, så sitter det ju alltid en massa folk som lever med stora trauman. Det gäller inte bara Förintelsen. De kan inte få barn. De har fått barn de inte vill ha. Släktingar har cancer. De vill ta livet av sig eller har just fått reda på att deras partner haft ett förhållande bakom ryggen på dem i 3 år. Är det någon skillnad på hur dessa olika trauman upplevs av dem som lever mitt i dem och hur Förintelsen upplevs av någon som lever med det traumat? Jag tror att känslan är den samma och att mina eventuella skämt om samtliga dessa ämnen tar lika hårt oavsett vilken av dessa upplevelser man har genomlidit.

Vad får vi för humor och satir om jag hela tiden måste akta mig för att såra varje enskild individ i min publik? Det är helt omöjligt att göra bra humor under de förutsättningarna, så vill vi inte att Seinfeld-fåran ska bli allenarådande måste vi också tillåta komikerna att trampa på en hel del ömma tår. Vi måste få prata om Judar, Araber, Danskar, Kristendom, Hinduism, självmord, cancer och incest. Så är det bara. Ibland blir det inte ens humor och det är det jag personligen tycker är standup när den är som bäst. Jag bryr mig inte om att vara rolig, ibland blir det kul, ibland inte. Eller för att citera Lenny Bruce: ”I’m sorry if I’m not very funny tonight but I’m not a comedian, I’m Lenny Bruce.” En av mina Hjältar.

Gränsdragningen är svår men när det gäller just standup tycker jag man bör dra en gräns vid att skämta om publiken och dess utseende. Jag är otroligt trött på att hela tiden få höra från folk som aldrig har varit på standup att de är rädda för att bli påhoppade. De komiker som pratar med sin publik på det sättet är rätt så få och de flesta är bra på att veta var gränsen går, men jag är ganska säker på att även de sårar delar av sin publik så till den grad att de aldrig mer går på standup för att inte riskera att bli gjorda till åtlöje för sin fula skjorta eller glesa hårväxt igen. Där drar jag min gräns för vad vi bör skämta om och inte. Gärna pedofili, nazism och bästa sättet att döda en hundvalp. Men skämta inte om publikens kläder, där går gränsen!

Magnus Betnér
komiker



----------
Tidigare gästbloggare:
Zaida Catalán, Fredrik Malm.

Har högerspöken inga kompisar?

Jag har fått frågan tusen gånger. Varför i hela fridens namn envisas du med att skriva "kompis" i tid & otid? Hur skulle det se ut om alla tilltalade sina läsare med vänliga, mjuka & softa ord? Hur skulle det se ut om fler bröt mönstermallen för hur man bloggar politiskt & personligt?

Så här ligger det till: ordet i fråga är både mjukt, vänligt & inbjudande. Det ser skönt ut i skrift & är ett ordkonstnärligt tilltalande begrepp. Det verkar också, av läsarkretsen att döma, som att fler än den sedvanliga ryggdunkande kretsen söker sig till Blog Dizz!

Det har inget med blattecredd att göra, bruschan. Gringospråket med ord som gusen, bruschan, len (minns den fantastiska ordväxlingen en sen nattbuss på väg till Botkyrka, en gång för många år sedan: Nej, fatta, jag heter inte len - jag heter Glenn!) & annat nyspråk blir bara krystat, framför allt när det levereras i ett forum vars enda grej är just att skriva texter av rätt låg kvalitet på nysvenska.

Gringo är en renodlad skräpblaska som tillför världen absolut ingenting: varken vad det gäller det svenska språket, den politiska debatten eller bilden av förorten. Däremot är det en tidning i tiden & uppenbarligen ett ypperligt sätt att göra karriär på - smart drag av mannen som numer valt bort efternamnet som öppnade dörrarna.

Nåväl, devisen för den här bloggen är ganska enkel. Läs eller surfa vidare. Stanna eller stick (tagga, brushan, innan anya kommer). Feedback är alltid kul, men ni får nog lära er leva med att språket på bloggen är som det är. & i sanningens namn: att retar en del är bara roligt.

Lustigt nog är det nästan bara folkpartister som klagar på ordet. Jag är nog mer Fredrik Lindström än Rojas. Om anledningen till att folkpartisterna retar sig är att de saknar vänner eller om det bara är ett utslag av partiets överakademiska kultur & tradition låter jag vara osagt.

---

I kväll ska det kånkas på lådor, min belöning blir glass i stora lass. Allt på Södermalm. Efter ett gäng mellow tillställningar på en veckas tid hoppas jag på både glass & kex. Skam den som ger sig.

-

Ett annat grepp som verkar irritera en del är gästbloggare. Jag har tagit åt mig av kritiken & kan därför meddela att nästa gästbloggare kommer i nästa vecka. Tack för era mail.

-

Inkorgen bjöd precis in till kalas av knytsort. Underbart, varför tillämpar inte fler knytet som festform?

-

Notera hur jag har undvikit ordet, kompis. Därför skriver jag ut det nu. Kompis.

-

länktips

Gästbloggaren fick mersmak & nu har så Liberala Ungdomsförbundets Fredrik Malm börjat blogga. Du hittar Malmens blogg här.

Låt oss peka & skratta åt Muhammed

Let's all point and laugh at Muhammed, children. Jäklars vilket liv det har blivit om Danska Jyllandspostens skämttecknignar på den muslimske profeten. Några lackar & kräver en ursäkt från Rasmussen som i sin tur drar yttrandefrihetens mantra. DN rapporterar om palestinier som sneat ur på hela Norden & en uppsjö ledarskribenter går till yttrandefrihetens försvar så där helyllemysigt resonerande, så där cappucino.

Det är uppenbart att rätt många saknar all form av självdistans. Att det ska vara så svårt att bjuda på ett par rätt tramsiga satirteckningar är obegripligt. Det är ett skämt & kompis - även om det inte faller dig i smaken är det rätt rimligt att du låter andra dra på smilbanden utan att snea ur, anmäla alla du ser & börja gråta offentligt. Skärpning, Hassan Moussa & skärpning alla hangarounds.

Trots att jag dricker mitt kaffe svart tycker jag det är skönt att cappucinoskribenterna börjar fäkta med tangentbordet (som är mäktigare än pennan, som är mäktigare än svärdet, som är mäktigare än träpåken). Det snackas om värderingar & det snackas om hur det fungerar i en västerländsk demokrati. Johan Wennström skrev i KvP (i början på jan; ursäkta att jag inte orkar leta upp länk) att även muslimer måste tåla skämt precis "som kristna & judar gör".

Men ursäkta hallå, en gång till, kompis? Skämtar även Wennström med oss aprillo?

I höstas skämtade komikern Magnus Betnér om judar, hela två gånger (något jag bloggade om då det begav sig). Killen smiskades sönder på Sidan Fyra i Expressen & fick veta att han minsann var inget annat än ondskan själv. Låt oss gissa att cappucinon fortfarande bryggdes för fulla muggar just då, för kompis: det var en isande tystnad på ledarsidorna.

Missförstå mig rätt: det är bra att fajten för yttrandefrihet i humorns tecken nu tas. Det är trams att det skulle vara lurre att skämta om alla andra religoner & folkgrupper. Kristna fundamentalister brukar heller inte direkt vara så pigga på att få höra att dom är wackon.

Västerländska värderingar är grejen & här kommer innehållet: Västerländska värderingar står för yttrandefrihet när det är politiskt korrekt & västerländska värderingar behåller privilegiet att döma ut dig i rekordfart om du mot bättre vetande råkar bryta mainstream-mönstret. Passa dig, kompis, annars får du tangentbordssoldaterna på dig. Västerländska värderingar ligger konstant på gränsen till moralpanik & samma värderingar har inga problem att såga dig vid fotknölarna om du råkar hamna i en 'skandal' (typ, ta en öl med en galen häst). Är du säker på att du verkligen vill vara med, kompis?

Yttrandefrihet är ball. Yttrandefrihet är dock espresso & inte cappucino.

---

Tyckarna är tragiskt roliga. DN har varit riktigt pinsamma efter Sjödins vilda natt på Stureplan. Barbro svamlar & Brors försöker göra en klasskampsanalys utan att ha den minsta koll på vad Crazy Horse är för ställe. Den enda vettiga texten kring eländet är Ronnie Sandahls som du hittar här.

---

Debatterade på ett liberalt forum om krogbråken. Försökte få debatten att handla om väktare & ordningsmaktens godtyckliga övergrepp på törstande människor i Stockholmsnatten istället för vem av Anna & vakten som sa vad. Det gick åt helvete, intresset för den relevanta frågan var i sedvanlig ordning obefintligt.

---

Fick ett gäng sköna mail igår. Revolutionen börjar i inkorgen, kompis. I morgon världen.