Det kallas rewrite! [eller hur Ulrika Kärnborg tog en recension & gjorde den till sin egen.]

Ibland är det - enligt utsago - stressigt att vara nyhetsjournalist. TT prånglar ut ett meddelande & alla redaktioner tar upp den på sin sajt; metoden är rewrite då tid inte finns till att själva kontrollera källorna. Jag kan förstå detta förhållningssätt till just korta notiser, om man i sin rewrite åtminstone hänvisar till den som hänvisas bör.

Förhållningssättet är, eh, lite mindre lätt att förstå när tidsrymden är flera månader & föremålet för redaktionell text är en personlig recension av en bok.

Den 10 mars i år recenserade Aftonbladets Olle Svenning boken Flat Earth av Nick Davies. I korthet handlar boken om att medier blir allt mer likriktade, eller med Svennings egna ord: "tidningarna packar och rör ihop meddelande något olika, men berättelserna är i grunden de samma".

Om Olle Svenning fattat poängen verkar det med lätthet att Ulrika Kärnborg på DN Kultur också är med på banan.
Två månader efter Svennings alster recenserar Ulrika Kärnborg samma bok.

Låt oss se på några utdrag ur texten som vi för ödmjukhetens skull klassificerar som, säg, slumpmässiga likheter:

• Svenning: Davies rapporterar också inifrån medelklassens särskilda tidning Daily Mail, länge Tony Blairs termometer på folkopinionen.
  
• Kärnborg: : Han smyger sig in på Daily Mails redaktion, det populistiska monster till tidning som Tony Blair brukade använda för att ta tempen på den brittiska medelklassen.
  
  
  
  
  
• Svenning: I sin massiva bok Flat earth news slår han sig ner på Observers redaktion. Där härskar en politisk analfabet som till sin hjälp har en politisk reporter som ständigt låter sig bjudas på dokument och spin från de amerikanska och brittiska säkerhetsorganisationerna. Observer svämmades följaktligen över av texter om Saddams massförstörelsevapen. USA-korren Ed Vulliamys avslöjande att CIA inför omröstningen om krigets laglighet buggade medlemmar av FN:s säkerhetsråd, fick kämpa sig till en marginellt redigerad spalt.
  
• Kärnborg: Det mest kontroversiella och sorgliga kapitlet ägnas The Observer, den vänsterliberala tidningen som Davies själv har ett gott öga till. Där härskade under upptakten till Irakkriget en politisk analfabet till chefredaktör med en före detta nöjesredaktör som politisk chef. Tidningen översvämmades dagligen av dåligt maskerat material från de brittiska och amerikanska säkerhetsorganisationerna och föga förvånande ställde den sig snabbt på Blairs och Bushs sida. Legendariske reportern Ed Vulliamys artiklar om att CIA buggade medlemmar av FN:s säkerhetsråd inför krigsomröstningen lades åt sidan.
  
  
  
  
  
• Svenning: Davies moraliserar inte över journalisterna; de är offer för ägarnas krav på ständigt ökad produktivitet och vinster. De stora klassiska tidningskungarna, som ville driva politik via sitt ägande, har ersatts av teknokrater och kamrerer, ointresserade av annat än att förse sina uppdragsgivare med feta utdelningar. De kommersialiserade medierna töms mer och mer på det som högtidligt kallas ”det publicistiska uppdraget”. Det finns förstås krönikor och opinionsartiklar men de innehåller sällan annat än triviala reflektioner över privatlivet eller någon mer eller mindre sann nyhet. De ofta unga skribenterna drömmer mest om att bli programledare eller något i showbiz.
  Kunskaper räknas sällan. Naturligt nog; journalisterna i sina fabriker har helt enkelt inte tid att kolla sina artiklar eller att ta fram egna nyheter och avslöjanden. Davies visar, med hjälp av utredare från Cardiffs universitet, att bara tolv procent av de undersökta tidningarnas texter består av eget material. Det andra är rewrites, byråtexter eller budskap från pr-byråerna. Deras resurser – ekonomiskt, personellt och tidsmässigt – är oändligt överlägsna journalisternas. I Storbritannien finns fler pr-agenter än journalister.
  
• Kärnborg:Jag uppfattar ändå inte att Davies vill ge journalisterna skulden för vad som händer i medierna. De hårt arbetande murvlarna i tidningsfabrikerna har helt enkelt inte tid att kolla artiklar eller ta fram egna nyheter. Deras chefer utgör knappast längre något stöd när det gäller att stå emot politiska och kommersiella påtryckningar, för deras jobb är att fixa mer vinst åt ägarna. Snarare än journalistik producerar nyhetsarbetarna en sorts "churnalism", snabbt omtuggad returinformation. Krönikor och tyckande prioriteras därför att det är billigt material med högt läsvärde som inte kräver förkunskaper av skribent eller läsekrets. I stället för att producera eget skriver man om pressmeddelanden, byråtexter eller material från pr-byråer. I Storbritannien finns för närvarande fler, och bättre betalda, pr-människor än journalister.
  
  
  
  
  
  & så blir det jätteroligt
  
  
• Svenning: Jag lägger särskilt märke till ett av Davies exempel, Stockholm Network, en allians av 115 nykonservativa tankesmedjor, spridda över hela Europa. Timbro finns bland dem. De betalas, skriver Davies, av gigantiska läkemedels- och oljebolag och gör anspråk på att påverka många miljoner européer varje år.
  
• Kärnborg: Davies nämner bland annat nykonservativa nätverket Stockholm Network som finansieras av gigantiska läkemedels- och olje¬bolag och gör anspråk på att påverka miljontals européer varje år. Svenska Timbro ingår i det.
  

Härligt! I ett tappert försök att kritisera andra medier för att vara likriktade har Ulrika Kärnborg bevisat tesen om likriktning genom att själv planka. Extra roligt att båda får in en subtil antydan mot slutet om att allt egentligen är Timbro:s fel. En slutsats de bägge kanske landat i över ett glas på firmafesten, Olle Svenning är som bekant gift med Ulrika Kärnborgs chef. Det är en liten ankdamm.