Stora företag som bara skojar

Applenörd som jag är fick jag för ett antal månader sedan an offer i could'nt refuse. En tripp till det stora äpplet av Lassie, som jag inte ens mött, resulterade i ett ex av den mest hajpade av hajpade appleprodukter. Givetvis var jag som ett barn på julafton när den första iphone:en landade hos mig. Vi trivdes bra tillsammans. Visst, den bråkade lite då & då. Den blev snabbt trött & ville lägga sig. Trotzdem var vår vakna tid tillsammans fylld av glädje. Tills en dag då den lille trotsaren inte ville följa med mig hem utan stannade i baksätet på taxi bluff, som dagen efter inte hade någon som helst aaaaaaning om var den tagit vägen. Jävla mörker.

Det var inget svårt beslut att skaffa en till. Storebror 3G. En sent inkommen faktura gjorde att jag först hela tre dagar efter Sverigereleasen kunde knata ned till Teliabutiken vid Fältöversten, blott för att låta en dryg anställd tvätta bort leendet på mina läppar.

-- Jasså, du vill ha en. Ställ dig i kön. Dom är slut i hela Sverige, serru. Du kan få köplats 300.

Ett bett i det sura äpplet utan dess like. Irriterad, men föga förvånad, lallade jag vidare i en stadstrapats förvirrad & mållös. Jag strålade samman med en god vän vilken upplyste mig om att det finns en sannolikhet att säljare faktiskt bara skojar - de vill ju själva hellre ha provision istället för att hänvisa kund till annan butik.

Jag ringer Telia. Plats hundraörtio i kö.


Jag: -- Hej, jag är redan kund hos er, har ni några iphones i butik någonstans i Sthlm?
Telia: -- Vi kan inte se sånt.
Jag: -- Ni menar alltså, på fullt allvar, att ni inte har något centralt sätt att se lagersaldo?
Telia: -- jo, det borde vi ha kan man ju tycka, fast ingen här kan se.


Med en tung suck börjar jag ringa runt till butikerna belägna innanför tullarna. Napp vid Kungsgatan. Eva, hon presenterar sig enbart så, berättar för mig att de har "ett fåtal" kvar. Jag berättar att deras säljare vid Karlaplan skojat för mig & frågar om hon kan lägga undan en åt mig i tjugo minuter. Det skulle hon jättegärna göra, bara inte idag.

Vid Teliabutiken på kungsgatan ringlar kön lång. Jag hinner kedjeröka ett halvt paket för varje kund, då personalen vid kungsgatan arbetar i en hastighet som får Burger Kings aluanställda att liknas vid ultrarapid.

Efter 1,5 timmes köande fick jag ett av de sista exemplaren i butik. Allt som behövdes var att teckna upp sig på ett föga förmånligt abonnemang i form av Telia Livstid, med tillägget fri datasurf till priset av en njure. Det kan jag ta.

Jag kan däremot inte ta att säljare för stora företag bara skojar med kunderna. Frågan är vad en lämplig hämnd är?